på scen
Hula gammal och ny: vad som ligger bakom föreställningen
Kompaniet annonserar sin kväll som en resa genom både uråldrig och samtida hula. Här är vad den distinktionen faktiskt innebär.
Reservera Nā Lei Aloha ↗Två hulatrationer
| Stil | Ungefär |
|---|---|
| Hula kahiko | Ledsagad av sång, komponerad före västerländsk kontakt, barfota |
| Hula ʻauana | Gitarr och ukulele, 1800- och 1900-tal, friare kostymering |
Två breda stilar
Hula delas i allmänhet in i hula kahiko, den äldre sångackompanjerade stilen som föregick varaktig västerländsk kontakt, och hula ʻauana, gitarren-och-ukulele-stilen som utvecklades under 1800- och 1900-talen.
Mele bär historien
Båda stilarna bygger på mele — reciterad eller sjungen poesi som fungerade som Hawaiʻis muntliga historia innan den skrevs ned, och som tros bära verklig andlig tyngd i sig.
Instrument, gamla och nya
Kahiko lutar sig mot ipu-kalebass trummor, pahu-hajskinnstrumman, bambu puʻili-pinnar och ʻiliʻili-sten kastanjetter; ʻauana tog in steel guitar, ukulele och bas.
En dans som en gång var förbjuden
Missionärer drev på för att undertrycka offentliga hula-framträdanden från 1830-talet; den fann åter en kunglig beskyddare under kung Kalākaua i slutet av 1800-talet, och en bredare renässans följde på 1970-talet.
Vad den här föreställningen gör med den
Arrangören beskriver sin egen kväll som en resa genom hula både uråldrig och samtida, uppbyggd specifikt kring lei-traditioner snarare än ett allmänt varietéprogram.
Varför det är värt att veta innan du ser på
Att känna igen skillnaden mellan ett sånglett kahiko-nummer och ett gitarrbackat ʻauana-inslag förvandlar föreställningen från en behaglig dimma till något du faktiskt kan följa.